Som tidigare meddelats förlorade vi nyligen den 79-årige GIFaren Sverker Greby. Begravningen ägde rum fredag 22 november 2024 och därefter har vi mottagit ett par rader från Christer Andersson, vilka finns att läsa nedan.

Vi tog avsked av min allra finaste och mest värdefulla idrottsledare, Sverker Greby, i Grebbestads kyrka. Sverker gick bort efter kort tids sjukdom. Vi var många som nog mindes varma, roliga och lärorika stunder tillsammans med honom.

När jag som ung och lite vilsen strömstadspojk blev bofast i Edsvik blev fotbollen en väg att lära känna människor i alla åldrar. Sverker pendlade hem från Göteborg i stort sett varje helg och vi blev lagkamrater i GIFs B-lag. Hur han skötte träningen i stan redogjorde han nog aldrig för, men avsaknad av snabbhet kunde kompenseras med att han nynnade en trudelutt, gärna av Taube, som bollförare på kanten.

Motståndarna blev rätt paffa, minst sagt. Minns första gången jag fick se och höra. En motspelare bara ställde sig och skakade på huvudet, framför där som något lite senare skulle få en ny läktare på Siljevi.

Det skulle visa sig följas av åtskilliga trendbrott i Sverkers fotbollshanteringar. När benen inte pallade att vara högerback blev han året efter vår lagledare och sammanhållande av ett gäng
glada figurer.

Som sextonåring fick jag lära känna en annan form av ledarskap.

Med mycket humor och ärlighet med stänk av självironi skapade Sverker en laganda som gjorde det attraktivt att vara med. Vi åkte till Kungshamn, Lysekil, Skärhamn, Uddevalla och andra metropoler i personbilarna, ofta med små upptåg på vägen. Vid några tillfällen fick vår lagkapten, legenden Nigge Karlsson, av Sverker kallad Nibbe efter bokstavsförväxling i traktens tredagarstidning, med sig en bukett vilda blommor plockade på vägkanten att lämna över till motståndarlaget vid slantsingling.

Vi kunde få helt nya taktiska direktiv inför matcherna. Vid ett tillfälle var upplägget hårda skott i krysset. Vi sköt som galna ur alla möjliga lägen.

Någon gång skulle vi spela efter halvsju-taktiken. Planen var att ställa upp laget som urvisarna kl 18.30 för att förvilla motståndarna. Fick aldrig klart för mig riktigt hur den skulle fungera praktiskt, men roligt var det när den lades fram.

En match som fastnat i minnet är när laget fick lagledare Sverkers förhållningsorder att när Nigge sin vana trogen gör mål så låter vi bli att gratulera honom. ”Det är inte rättvist att han får allt beröm”, menade lagbossen med glimten i ögat. Sagt och gjort. När vår center rullade in första målet vände hela laget tillbaka mot mittlinjen, knäpptysta. Snart gjorde Nils-Erik mål igen. Hemåt för ny avspark, utan minsta glädjeyttring från ”lagkompisarna.”

Nigge tappade inte sugen för det, han satte ett tredje mål också. Då glömde sig unge Denneskog och gav målskytten en klapp på axeln, varvid Nigge kommenterade; ”Såja.”
Efter matchen gratulerade lagledaren vår store målskytt hjärtligt och beklagade att han hade så avundsjuka kompisar. Det skrattet och tjötet från alla som fyllde omklädningsrummet var tecken på värme och känsla för varandra, en slags kärleksfull drift med fotbollens ibland något kantiga kulturer som vår eminente lagledare utvecklade.

GIF var mycket tidiga med att sörja för spelares trivsel. Vi fick egna tvålar i namnade askar, nytvättade handdukar fanns alltid att tillgå i klubbhuset. En slags lyx som nog var ytterst ovanlig på sent 1960-tal och åren därefter, det hade design ”Lill-Hogge”.

Om det var Sverker eller hans broder Staffan som fixade helt nya bamsestora gröna badlakan till B-laget är minnet oklart över. Sant är dock att gänget tog det årets lagfoto iklädda dessa badlakan virade runt midjan.

Precis i samma veva blev jag (en alltför ung) ledare för klubbens fjortonåringar. Utan att riktigt förstå hade jag en mentor och förebild i egna laget som gav inspiration och någonstans en känsla att bära med som säkerligen bidrog till att vi unga kunde kampera ihop i över fem års tid, i åldrar när både spelare och jag hela tiden stod inför olika förändringar i ungdomen. Vi hade roligt vid sidan av planen.

De allra flesta i det här laget fick ju sin egen vägledning i avslappnat förhållningssätt när de en efter en tog aktiv del av Sverkers ledarskap i B-laget.

När jag nu medverkar i aktiviteter tillsammans med barn hände detta. Sverker gick bort. Ett så otroligt ledsamt besked.

Det får till följd att tänka efter, att försöka fånga in de minnen som bottnar i hans äkta omtanke om oss som var med. Och att vi så länge och så många kunde dela ett intresse fast vi hade olika målsättningar med det.

Mycket tack vare förmågan att hitta de roande inslagen i situationerna och ha trivseln och samvaron som huvudskäl till att medverka.

Sverkers betydelse för sitt Grebbestads IF går liksom inte att värdera på ett rättvisande sätt.

Som son till en av föreningens grundare fanns ju klubben i hans hjärta, vilket gavs många bekräftelser på genom åren. Alla kvällarna i Lunden vid konserter, år ut och år in. Sverkers egenskaper att hålla i minnet dem med många uppdragsår kunde dyka upp när som helst. Att någon hade stått länge i entréluckan eller antal styrelseår för någon.

Inför och under GIF ?s jubileer åtminstone från femtioårskalaset 1972 och många decennier framåt var Sverker en viktig förmedlare av små inslag av rutininsatser som några belönades för vid festerna.

När kiosken på Siljevi öppnar försäljningsluckan till våren kan det skänkas en tanke till Sverker. När några entusiaster drog igång det hela för snart femtio år sedan var Sverker från starten en slags skyddsängel med råd och tips om administration under många år. Här, liksom även i hans styrelsearbete under några år, kom också Sverkers obrottsliga moral tillkänna, att lättsamheten och humorn vilade på trygga och mycket väl grundade värderingar.

Det var där, och i alla andra små samlingar, i det lilla, som Sverkers storhet verkligen trädde fram. Hur han lågmält förmedlade kloka uppfattningar, med en integritet och att klara hålla en pålitlig linje i sina synsätt. Den som gjorde alla i vårt fotbollslag synliga. Oavsett konstant målskytte eller att rycka in någon gång när det behövdes.

Vi var många som hade den sanna glädjen att få umgås med Sverker i vårt förenande intresse. Många som nog har präglats mer än vi kanske tänker på av den samvaron.

Den här historien berättade Gunnar Bock, Sverkers klasskompis i skolan, för många år sedan;
”Jag var på sjön och vi gick i hamn (har glömt vilken utländsk storstad). När jag går på trottoaren får jag se Sverker långt borta komma gående emot mig. Han var också sjöman då. Vi närmar oss varandra och när vi är i höjd lyfter han näven och säger: ”hallå, Gunnar”, och fortsätter rakt fram. Jag blir stående och följer honom med blicken och undra om han är klok, han såg nykter ut. Efter kanske femtio meter vänder han sig om, slår sig på knäna och gapskrattar.”

Alla ni som vuxit upp med Sverker, som delat ungdomen med honom och senare i livet har åtskilligt mycket mer att förmedla. Jag hoppas ni känner igen någorlunda i vilken anda han verkade. I Grebbestads IF och i livet i sin helhet.

Med tack för många härliga minnen och alla visdomsord. I och utanför Grebbestads IF.

Christer Andersson

I denna nyhet: Sverker Greby Sverker Greby Staffan Greby Christer Andersson