Vad roligt det är att springa. Eller vad roligt man kan få när man springer. Måste försöka att illustrera.

Var häromdagen ute och körde ett rätt hårt intervallpass. I höjd med Tanums Gestgiveri hade jag en tuff tempohöjning kvar som sträckte sig till gångtunneln nedanför prästgården, och som dom flesta vet så lutar det aningen utför ner till just den tunneln. Ovanför parkeringen till Alves möbler så springer jag förbi två tonårstjejer som är ute och cyklar, i ögonvrån ser jag att dom tittar på mig som om jag inte var klok i huvudet som kutar fram bland kvinnor och barn som en skenande häst. Nu börjar det gå ganska fort och just här så ökar ju lutningen ännu mer, vilket innebär att det är full fart som gäller sista biten ner till tunneln som ligger i 90 graders vinkel mot utförsbacken.

30 meter ovanför svängen så händer dock något som skulle kunnat få oanade konsekvenser för tre människor och ett fodermajsfält. Förbi mig cyklar nämligen samma tjejer som jag precis har sprungit om, fast övertygade om att visa mig att jag inte ska tro att det går att springa snabbare än man kan cykla. Det är bara det att i samma ögonblick som den första tjejen cyklar förbi mig så inser hon att den här kurvan kommer hon inte att klara av i 65 km/h. Valet står mellan att lägga cykeln i kurvan eller att köra rakt fram över en vall och in i fodermajsfältet. Hur tjejens inre resonemang lät förtäljer inte den här historien, men cykeln gick i alla fall rakt fram, med en tjej studsande på som värsta Lisebergs attraktionen, för att sekunder senare braka rakt in i majsfältet och flyga huvudstupa rätt över styret in i planteringen.

Hur gick det med den andra tjejen undrar du? Jo, när hon insåg att sin, före detta, kompis skulle braka rakt fram, lyckades hon få ner farten såpass att hon med nöd och näppe lyckades parera kurvan. Men tror ni hon stannade för att se hur det gick för hennes, före detta, kompis? Nej, det var ju naturligtvis alldeles för pinsamt, då var det mycket bättre att bara cykla vidare som om ingenting hade hänt, och hoppas att den före detta vännen skulle komma upp ur snåren med livet i behåll. Så kan det gå!

0-0. Så kan det också gå. Kunde lika gärna ha slutat 4-4. Eller jag tycker nog, även om jag är aningen partisk, att hemmalaget låg närmast segern. Stångenäs har verkligen imponerat i årets seriespel, men sett över två matcher så känns det som om Grebbestad är numret för stort, och i andra halvlek så malde man ner SAIS. Sedan är det alltid tråkigt när man missar en straff, men är det någon som ska göra det så är det våran Kapten Maz, som jag vet kommer låta Västra Frölunda får lida för den sparken.

Ett Västra Frölunda som har haft ett tufft spelschema och därmed dalat i tabellen, men som har kompetens och kvalité och får inte underskattas. Nu gäller det att släppa derbyuppståndelsen och växla upp ytterligare för att komma med riktigt bra värden, både poäng- och självförtroendemässigt, till den RIKTIGA seriefinalen som spelas den 24 augusti på Nösnäsvallen. Men växla inte upp för hårt bara för då kan man antingen hamna på avstängningslistan eller på ett majsfält. Och det vill vi ju inte. Fråga tjejen på cykeln.

/ Daniel Andersson igen!!